Jag gillar att måla

Jag tyckte det var ganska rättvist och smart.
- Du målar och jag har koll på barnen.
Vilket betydde att jag blåste upp poolen. Satt på uteplatsen och slösurfade. Fixade enkla mackluncher när det började bli grinigt. Plåstrade om när det behövdes. Hade koll. Och hade gott om glada tillrop när maken när maken stack ut huvudet genom fönstret på övervåningen.

Men på tredje dagen tröttnade han. 

- Jag börjar med middagen nu, ropade jag.

- Jag tar det istället. Jag är trött på att måla. Det är en massa pilljobb kvar. Det är ju du bra på.

- Jamen, jag tänkte ju göra köttfärssås...

- Det fixar jag. Här är penseln.

Jamen hallå. Jag hatar ju att måla. 

Alltså jag gillar att måla. Ansikten och mönster och roliga djur och galna gubbar och sånt. Men det här.

Jag hatar att måla sånt här. Pilljobb. Fnuttiga kanter och lister och karmar. Jag är inte så himla förtjust i att rolla heller för den delen.

Mina barn brukar säga till mig att jag är så himla duktig att rita innanför linjerna. Tjiho. Men på en fösterlist kan jag inte måla utan att det kommer på rutan. Faktiskt. Och hur kan vitt på fönsterkarmen vara så himla olikt vitt på väggen!? Vitt som vitt liksom.

Jag försöker att intala mig att jag kommer vara så himla lycklig när vårt nya sovrum är färdigmålat men istället tänker jag så här.

Guuu vad det här är tråkigt. Oj, nu kom det på rutan. Då gör det ingenting om det kommer mer på rutan för jag måste ändå skrapa. Guuu vad det kommer att bli tråkigt att skrapa. Varför i alla världen fick vi för oss att ha svarta fönsterlister sist överhuvudtaget? Guuu vilken tid det tar. Jag målar lite tjockare lager. Åh neeej, nu rinner det och blir droppar. Men vad kladdigt. Guuu vad tråkigt! Och nu fick jag i håret.... Men guuu....

Giv mig styrka. Eller ännu hellre - ett färdigmålat sovrum.