För några veckor sedan bestämde sig Einar, snart fem år, för att han inte tyckte om köttfärssås.
- Jag tycker INTE om köttfärssås. Jag ska BARA ha pasta!
Helt plötsligt.
Och den linjen har han hållit i över en månad. (Vi äter uppenbarligen denna rätt några gånger på en månad. Snacka om brist på fantasi!)
Idag var mamman hemma ensam på kvällen då maken var och repade. Hon bestämde sig då att plocka två lunchlådor till middag åt henne och de två små barnen. (De stora är ju bortresta med mormor och morfar.) Och självklart så hittade hon ju två lådor med pasta och köttfärssås.
När lådorna väl var tinade lite grand tog den ömma modern med god framförhållning och pillade loss ett gäng pastaskruvar och sköljde dem i vatten för att de skulle vara fria från den förhatliga såsen. Resten av pastan fick tina tillsammans med köttfärssåsen till en vardagssörja värdig en småbarnsfamilj en onsdagskväll.
Fram med röran på bordet. Och den renade pastan i en skål vid sidan om.
Då. Out of the blue. Helt oberäkneligt.
Einar tittar i skålen med köttfärssåsmedpastaröran. Skrockar för sig själv och säger glatt:
- Det DÄR är ju inte köttfärssås!
Han slevar upp några stora skedar och börjar äta med god aptit.
Modern tittar häpet på. Men hon stänger den förvånade munnen när gnäll hörs från bana två. Selma tre och ett halvt.
- Jag vill inte ha den såsen. Pastan är kletig.
Mamman slevar snabbt upp den pastan som inte är förorenad av köttfärssåsen till yngsta dottern istället.
Kontenta: Summan av pet-i-maten är konstant. Typ ett barn. Förmodligen alltid.