Museimys

Vi gillar museum i vår familj. Det är så himla mysigt att upptäcka spännande saker tillsammans.

I lördags ville jag åka till konstmuseet. För att det är mysigt och för att det fanns en utställning där jag ville se.
- Jippie, konstmuseet! skrek femåringen.
- Jag vill också följa med, ropade sexåringen.
Tolvåringen tillfrågades och hade inga invändningar.

Femtonåringen slängde in ett trumfkort om något hon hade blivit utpressad om tidigare och bla bla bla... och dessutom skulle hon se sista Twilightfilmen på bio så hon hade inte tid heller.

Men vi andra åkte dig med glatt humör och spanade med största intresse in Karl XII:s likfärd eftersom tolvåringen hade haft prov på Karolinertiden dagen innan och sexåringen är allmänt intresserad av blod, död och vapen. Femåringen skuttade omkring och frågade vid varje skulptur om det var Jesus.

Och så tittade vi på Klara Kristalovas utställning  i mestadels keramik. Den gillade vi allihop för skulpturerna var roliga, spännande och gulliga. Fastän ingen var Jesus.

Kompensation

Efter att under ett par veckor ha ätit min frukostgröt bligades in i ett arla-paket med en text om klimatkompensation började jag fundera. Om jag har fattat det rätt så funkar det som så "Vi släpper ut en massa koldioxid när vi framställer den här produkten och kör runt med den, men eftersom vi betalar ett företag som planterar en massa träd i Afrika så gör inte det så mycket..."

Ursäkta, jag kanske är lite cynisk här, men känns inte det lite som avlatsbrev? De betalar för förlåtelse. Och vi går på det och betalar dem. Vem tjänar på det i slutändan?

Det här med kompensation över huvudtaget känns lite trist tycker jag. Det känns ju inte så himla positivt utan mer som något man får när något gått fel.

Fast om nu rediga Arla använder sig av det här med kompensation så tänkte jag också börja göra det. Jag kom på att det är helt okej för mig att vara lite otrevlig då och då för jag kan trevlighetskompensera. Min make är ju alltid himla trevlig så det går jämt upp med min gnällkärringsdagar...

Tänk på det när du får en sur kommentar nästa gång - det kan vara så att människan trevlighetskompenserar och då är det ju helt okej.

Himla trevlig.

lappar och foton

Den här veckan har jag lyckats lite grann med att göra en sak i taget. Nu kör jag med post-it lappar på jobbet (inspirerad av maken). Jag skriver upp det jag måste göra på lapparna och så när jag gjort det så river jag sönder dem och slänger dem. 

Det blir liksom tydligare för mig att jag jag gör en massa och lättare att göra färdigt en sak innan jag börjar på nästa - det finns ju en tillfredsställelse att riva och ta bort lapparna. Så i fredags innan jag gick hem ägnade jag en och en halv timme att städa förrådet - mest för att jag ville slänga en post-it-lapp! Men hjälp vad nöjd jag blev och det var inte så jobbigt som jag hade trott.

Einar hittade på en spännande utflykt på fredagskvällen. Vi gick en promenad i skogen och hade med oss fredagsmyspopcorn och festis. Jag tog med mig kameran - för att se "regndropparna glittra i träden". Inte så mycket regndroppar men gatlyktan lyste i alla fall vackert mot löven.

På lördagmorgon vaknade maken med en dröm om sin gamla låg- och mellanstadieskola. Så vi tog en tur dit, tittade på huset där pappa växte upp, gick samma väg till skolan och lekte på samma lekplatser. Himla mysigt.

Lite lov

Så himla lite av min tid går åt till att bara vara. Oftast så är det bara en massa måsten. Måste hinna. Måste handla. Måste jobba. Måste tvätta. Måste fixa. Måste lägga.

Skönt med lite höstlov och några dagar obokade till att bara göra det som faller en in.

Det känns som om min make har blivit duktigare än jag på att göra en sak i taget och göra klart. Han tar det lugnt. Han lägger inte ner någon tid på att vara stressad.
Som jag gör.

Men jag försöker lära mig.
En sak i taget.
Bli klar.
Lägga bort.
Inte oroa.

Det är han som ropar "Titta vad vackert regndropparna glittrar i träden!" medan jag tänker:
- Nu är lovet snart slut - sju veckor kvar till jullovet...