Men jag vet en sak som definitivt blir det. Syskonfotograferingen. Man fixar i ordning, plockar undan och ser till att alla är mätta och glada så att man kan ta ett foto (oftast för att mormor önskar sig ett så mycket i födelsedagspresent).
Så står de där. Söta, fina och rara. Men de bryr sig så himla mycket om vad de andra gör.
- Titta framåt allihop. Titta in i kameran. Klick.
- Einar kan du vända dig framåt!? Klick.
Einar vänder sig framåt. De andra tre tittar på Einar. Klick.
- Ok. ALLA framåt nu. Selma, inga miner. Klick.
Hilda tittar på Selma så hon inte gör några miner. Klick.
- Hilda, titta framåt. Alla tittar på Hilda. Klick.
- Artur, kan du le på riktigt. Klick.
Alla vill se hur Artur ler. Klick.
Två hundra bilder senare. Kanske hittar man några bra. Eller så får man sätta ihop ett collage där alla ser bra ut någongång...
Det blev bra det där! Huvudsaken är väl att de får vara "sig själva". Det är ju de korten man gillar sen. :-)
SvaraRaderaUnderbart! Vi har bara tre barn, men jag har många roliga bilder där vi försöker få alla att se någorlunda normala ut :)
SvaraRadera