Reflektioner från London

Jag tänker en del.
Det här har jag tänkt:

I London har de höga, röda bussar. I Göteborg har vi långa, blå.

I tunnelbanan är det jättemycket folk. När de går i tunnlarna under jorden låter det som kryllande, klapprande insekter.

Fryspåsarna på Sainsbury's är mycket sötare än på Ica. Och de har pingviner på.

Det finns träd med bollar på. Jag vet inte vad de heter. Det stör mig. Och det verkar ligga lönnlöv under bollträden. Boll-lönn?

"Full english breakfast" är helt okej. Fast de vita bönorna äter jag nog mest för att de är kuriosa.

Man kan åka cykel-rickshaw i London. Varför heter det rickshaw? Jag tänker bara på Nik Kershaw. Undrar om han har åkt rickshaw?

London är stort. Och det går en flod igenom. Med några broar över. Ungefär som Göteborg faktiskt.

Fast vi har inga kulörta lyktor som hänger över gatorna i Göteborg. Det är synd, för det är himla mysigt med kulörta lyktor.

Starbuck's tror att de har den perfekta gröten. Men det har de inte. Bara så ni vet.

Suck...

Fåret Shaun

Veronica Maggios senaste CD snurrar varm i vår stereo. Alla nynnar med.

Idag satt Einar på köksgolvet och undrade försiktigt varför hon sjunger om Fåret Shaun... Vi var tvungna och lyssna ordentligt och nu har vi insett att vi trodde att Veronica sjunger:

Du kan gråta mitt på gatan
men jag glömmer aldrig bort vad du gjort
Du får passa dig som satan
för jag glömmer aldrig bort vart du bor
men jag glömmer aldrig bort vad du gjort
nej jag glömmer aldrig bort vad du gjort
nej, nej
jag glömmer aldrig bort vad du gjort 

Men egentligen sjunger hon ju faktiskt:

Du får passa dig om Satan men jag glömmer aldrig bort fåret Shaun, nej jag glömmer aldrig bort fåret Shaun.

Nu sjunger vi den rätta texten hela familjen!

Färdig!

Jag var allt lite trött på projektet på slutet. Inte på att rita ansikten så mycket utan mer på att variera mig utan att kunna variera formatet. Jag blev liksom sugen att att göra större än vykortsstorlek efter ett tag. Men det gick ju inte. Hundra skulle det ju bli. Och det blev det. Eller snarare 102. Jag räknade fel och skrev samma siffror på några. Dessutom så vill Selma ha med ett ansikte som hon har ritat så jag tror att det faktiskt är 103 ansikten i boken - plus de på fram- och baksidan.

Det är med varierande känsla jag tittar på bilderna. En del är jag jättenöjd med, andra skulle jag nog vilja slänga... Och så en massa mittemellan. Men jag har faktiskt bara slängt ett. Jag har tagit med alla andra, där folk ser ut som grisar och aliens eller tjocka och trötta eller allmänt galna eller bara fula.

Jag försöker tänka att det är en process som jag lära mig massor på och därför ska jag ha med även det som inte är bra. Men det är svårt. Men jag måste eftersom det är det jag försöker intala mina elever... Det finns inget fult eller dåligt - det är en process och du lär dig massor.
Fast det är väl inte riktigt sant.

Men jag har lärt mig massor. Minst 100 grejer.
Och jag har haft kul.

God Jul och så.

Oj, vad mycket jag har gjort den senaste månaden. Jag har varit hyperkreativ. Små böcker - tygugglor - tapetkort&kuvert - tygdockor - trycktavla - porträtt - marmelad - symaskinsöverdrag - tapetpåsar - pepparkakshus - girlanger - schablonsprejat och så har jag målat och ritat och ritat och målat. Besatt är ett ord som min make har använt.

Jag har till och med sytt julkort. Som jag har glömt att posta. God Jul allihop i alla fall. Jag sparar dem till nästa år.

Och så har jag äntligen fått upp något på väggen. Den där väggen som varit tom sedan vi renoverade för snart två år sedan. Ångestväggen över soffan (som Cilla kallar sin). Jag har sprejat alla ramar jag hittat hemma svarta och så har jag ramat in foton, teckningar och annat som betyder något och fått upp det på väggen. Och jag är så nöjd. Äntligen. No more ångestvägg.