Helgen i bilder

Allt väder på en gång.

Det både ösregnade, haglade och var solsken. Samtidigt.

Vid upprepade tillfällen under lördagen.

Foto: Artur.

Inte min dag

Men visst. Vi åker med dig till replokalen och så tar vi barnen i vagnen och tar båten över älven och går och fixar tonårsdotterns busskort och kanske shoppar lite medan du fixar med trummorna. Himla bra. Mysigt.

En välplanerad mor som fixar saker på ett roligt sätt medan mannen hänger i replokalen.

Men så var det tråkpunka på barnvagnen och vi gick fel väg till båthållplatsen och kom försent och missade båten och nästa båt gick först om en timme så vi gick tillbaka och tog bilen och åkte in till stan och mamman blev trött och irriterad. Så barnen fick gå på egna ben utan vagn och vi bestämde att bara fixa busskortet och ta en fika. Men busskortsstället var stängt på söndagar.

- Fuck, sa mamman.

- Så kan du väl inte säga, mamma, sa tonårsdottern.

Och fiket som var mysigt och inte så himla dyrt var borta och bytt mot ett trendigt och väldigt dyrt. Så mamman fick dricka en dyr kaffe latte och se på med barnen smulade med 29-kronorsmuffins. Sedan försökte modern och äldsta dottern shoppa lite kläder men de små barnen (läs: skitungarna) sprang omkring som galningar och mamman höll på att börja hyperventilera.

- Ta tre betala för två, visst, sa mamman till äldsta dottern och ville bara tillbaka till parkeringshuset. Och äldsta dottern plockade gladeligen på sig ett par jeans, en topp och ett linne. Och gick till provrummet. Mamman kämpade hårt med de små flipperkulorna som försökte studsa in i provrummen för att kolla var storasyrran höll till.

- Nu betalar vi snabbt och går! stressade mamman genom affären när det var färdigprovat.

- 647 kronor, tack.

- Men drog du den där 3för2-rabatten?

- Den gäller ju inte på de topparna just på den galgen.... Vill du ha den ändå?

Mamman känner dotterns besvikna blick bakom ryggen och pressar fram ett tunt ja...

Det var inte min dag idag. Men dottern är glad. Alltid något.

Helt objektivt

De är fina. Och de är mina.

Äntligen...

Jag har varit sugen på att baka bullar i flera veckor. Men det har alltid varit något som saknats. Först var det plats i frysen. Men sedan vi installerade vår nya frys i källaren i fredags så var det oftast jäst. Idag hade vi jäst, men inte tillräckligt med mjölk.

-Jag lånar mjölk av grannarna, tänkte jag och sprang över. Och kom tillbaka med mjölk.

Strax därpå satte baket i gång. De små var med och till och med maken tvingades in i mjölmolnet.

Med stor besvikelse upptäckte jag att vi var utan pärlsocker strax innan vi skulle skjutsa in bullarna i ugnen. Men nu kunde jag inte riktigt med att springa till grannarna igen.

Åttio fina, väldoftande bullar, dock utan pärlsocker, samlades efter en stund på köksbänken och alla lät sig väl smaka.

- Jag går över med ett gäng bullar till grannen, som tack för mjölken och allt annat vi alltid lånar, tänkte jag och började leta efter en liten platspåse att lägga dem i. Nähä.

Så på en bricka staplade jag en stor hög med bullar och sprang över till grannen och tackade för lånet för mjölken samtidigt som jag bönade om några fryspåsar. Och så klart gick det bra. Vi har ju världens bästa grannar. Som tur är.

För det här är inte första gången det händer. Att vår familj är så oplanerad alltså, att vi måste låna flera saker till samma projekt.

Nu har jag skrivit en lång lista för att fylla på förråden med pärlsocker, torrjäst, bakplåtspapper, fryspåsar, kanel och kardemumma. Oj, vad jag ska baka i höst!

Hipp hurra här kommer Bumbibjörnarna

Ja, just det. Jag träffade ju en kändis som sjöng allsång. Hmm... han såg allt lite sleten ut. Ser du vem det är?

Objektivt

En liten fågel viskade i mitt öra att hon var sur för att hon aldrig fick vara med på bild - trots att hon är med i titeln. Men hur lätt är det om man hela tiden insisterar på att sitta på objektivet?

Men idag hade jag med mig jobbkameran. Det verkar inte bättre än att autofokusen är sönder i objektivet...

Men vi kan väl kalla det en pedagogisk vinst att ställa in manuellt?

Ibland

Ibland undrar man när man hittar foton i sin kamera...

Ibland kan man se att hårfärgningen suttit i väldigt länge.

Ibland inser man att det är lite trist att lägga ut bilder på förändringar för man missar överraskningsfaktorn när man träffar människorna sedan:

- Åh, har du färgat håret! (i upphetsad ton)

byts till..

- Ja just det, jag såg att du hade gjort det i lördags... (med nonchalant jag-vet-ton)

Snälla, låtsas att du inte läser bloggen när du ser min nya hårfärg!

Skärgårdstripp

Tuff vecka. Födelsedagsfirande. Kick Off med skärdgårstripp. Föreläsningar. Möten. Genomgångar. IT-mässa.

Kvartersfest imorgon. 3-årskalas söndag. Fullt upp.

Nästa vecka kommer eleverna. Vore ju kul om man visste vad man ska göra på sina lektioner. Men det kanske är för mycket begärt?

IRON MAIDEN - The Final Frontier 9/10

Maken gästbloggar...

Maiden goes more progressive... Inte alltid till deras fördel, måste sägas. Då det finns många band (som vi alla känner till) som oftast visar sig ha bra mycket mer fingertoppskänsla i den progressiva hårdrockens subtila mysterium, brukar koloss-Maiden vara såväl extremt förutsägbara och fyrkantiga som minst sagt standardiserade. Ibland överskrider de med råge gränsen för pinsam återanvänding av redan beprövade koncept, där deras två 90-tals Blaze Baley-fiaskon markerar denna lågvattensnivå med absolut icke-önskvärd tydlighet.

Denna gång är det något helt annat. Som en vulkan som i 20 år väntat på att explodera, kastar Maiden ur sig en enorm kastad av tyngd och självförtroende. Med sin brännande lava roffar de absolut åt sig ny mark i genren. Och återigen är och förblir de mästare. Var och hur man kan gräva fram en sådan energi från ett gäng 50-åringar är för mig helt ofattbart. Tydligt är dock att de fortfarande vill någonting och att de nu, mer än någonsin tidigare, markerar sin ointagliga position.

Inför varje ny Maiden-platta sitter man dessvärre och lyssnar med lupp, samtidigt som man intalar sig själv att inte bli besviken över att alla låtar alltid slutar som de börjar eller över de über-krystade stadion-sing-a-long-slingorna. Ur detta, något orättvisa, lyssnarperspektiv finns det absolut många saker att klaga på gällande produktioner som Brave New World och Dance Of Death. I Final Frontier bjuds man istället på melodier som tar ett stadigt grepp om drömmarna, på musiker som absolut inte håller igen på sina begåvningar (läs: Nicko) samt på en attityd och ett självförtroende som får en att vilja bli fjorton igen. Den är i det närmaste helt perfekt. Det enda undantaget, som dessvärre är en sådan stark fadäs att det krävs en stor portion av förlåtande, är Gers idiotiska idé (The Alchemist) att göra om Be Quick Or Be Dead för tredje gången. Visserligen låter den bättre i denna version än vad den gjorde från början, och hundra resor bättre än Falling Down, men måtte det vara sista gången vi hör denna över-synkoperade låtsashårdrock.

Med detta sagt kan jag inte annat än gratulera till ett absolut mästerverk som lär rulla många, många gånger. De är och förbli ett gäng hjältar som förtjänar att ses upp till. Och se upp med.

Bäst:
Den efterlängtade mystiken; att de för första gången vågar pröva förhållandevis nya grepp; att Dickinsons röst är djävulskt mycket manlig än vad jag aldrig kunnat ana; att det finns många grymma refränger.

Sämst:
Det blir väldigt grötigt med när man har tre gitarrer som maxar sin delay och samtidigt solar på tre andra stämmor. I synnerhet som de ibland tycks vilja vara medvetet otajta (i syfte att komma åt en slags live-känsla?).

Åh, den har vingar...

- Hur flyger man?

Pip i c-dur

De åker bil och det piper i makens telefon.

- Kan du kolla?

Visst kollar hon. Det står "C-dur". Det är från Nick.

- Skicka vidare det till Christian bara, säger maken.

- Ska jag inte skriva något mer?

- Nä, det räcker. Han vet vad det handlar om.

- Men han kanske tror att du är irriterad på honom? Ska du inte vara lite trevlig? undrar hon.

Maken skrattar. Han vill verkligen bara skicka "C-dur" och han tror inte att Nick är irriterad heller.

Hmm... tänker hon. Tänk om det bara varit kvinnor i bandet. Hur skulle sms-konversationen sett ut då? Hon översätter konversationen från manligt...

"Tonarten till michelangelo?"

"C-dur"

...till kvinnligt...

"Hallå vännen. Hur är det med katten? Han har väl inte rymt igen? Funderade på Michelangelo. Vilken tonart skulle vi spela den i? Ha det fint. Kram"

"Hej hej. Katten mår finfint. Han håller sig hemma nu... Har du börjat jobba ännu? Jag tror vi bestämde att vi kör den i C-dur. Ha det bra. Ses på lördag. Kram"

"Jo, jag började i förra veckan. Känns kul även om det är mycket nu. Ska bli kul på lördag. Kram."

Inte konstigt att vi kvinnor har så lite tid för fritid. Men så är vi ju mycket trevligare också.

Tålamod

Ni vet ju hur hårt vi har arbetat med vår uteplats under sommaren - och nu är vi äntligen klara med muren. Sista stenläggningen är fastmurad med cement och så har vi fyllt på med jord ändå upp till kanten. Jag är så himla nöjd.

Jag brukar ju inte vara den som skryter med något stort tålamod. Men med vissa saker har jag det. Keramik, till exempel. Jag gillar faktiskt att tar det så lång tid innan det blir klart. Veckors torktid och ett dygn i ugnen och sedan glasyr och ugn igen. Jättespännande.

Samma sak med lökar. Det tar lång tid och man kan inte riktigt veta hur det blir.

Under tiden vi har grävt och röjt har vi sparat undan alla lökar vi har hittat i jorden. Två små sandlådehinkar har det blivit. Längs kanten på muren grävde jag en lång rand och satte ner alla lökarna. Det ska bli hur spännande som helst att se vad som kommer upp. Jag gissar att det blir några små påskliljor, en hög med snödroppar, några krokusar, kanske ett par tulpaner och förhoppningsvis en kungsängslilja. Visst är det spännande! Precis som keramik.

den kvinnliga delen av familjen

Jo, just det. Jag vågade.

Har någon svar?

Dagens frågor:

Undrar om någon mer har märkt att jag fick en sommarbild publicerad i dagens GT?

Är det en merit att få ett foto publicerat i GT, eller ska man helst inte nämna det?

Ska jag våga klippa mig kort i morgon?

Dagen har spenderats med underbara dottern som har hjälpt till att blanda färg på jobbet, ätit fransk lunch, köpt en kamera för egna pengar och handlat på rean för mammas pengar. Très bien.

Lite svårt

Han börjar fyran. Det betyder att han är stor nu. Stor nog att vara hemma ensam. Ordna sin egen lunch. Cykla längre bort.

Det är inte så svårt för honom. Han har bara roligt.

Det är lite svårt för mig.

Jag gör mitt bästa. Jag har inte ringt hem hela tiden. Och jag försöker att inte tjata om att vara försiktig när han cyklar över gatan. Jag kontrollerar inte vad han har ätit under dagen. Inte jättenoga i alla fall.

Det är lite svårt för mig.

Nu har jag skickat iväg honom till mormor och morfar. Ensam på tåget. Eller i alla fall utan-vuxen-ensam, med sin bästa kompis. Jag ringde mormor och morfar och berättade exakt vilka platser de satt på. Sedan sprang jag ikapp konduktören och förklarade läget. Bad honom titta till dem. Och så sa jag till den andra konduktören också. Och jag tittade efter lokföraren. Men jag såg honom inte.

Det är lite svårt för mig.

Mormor ringde och sa att de hade kommit fram. Det hade gått bra. De hade gått till restaurangvagnen åtta gånger. Och köpt små chipspåsar. Nu var de ute i båten och fiskade. Med stövlar och flytvästar, påpekade hon.

Nu får mormor ta över att ha det lite svårt ett tag.

Puh.

DD

Åhå. Jag fick visst ett nytt ämne. Jag ska undervisa i Digital Dialog. DD. Förutom Bild då såklart. Måste nog ta och skriva en kursplan i Digital Dialog. Tralala. Det är ju kul att jobba.

Och så håller jag på med ett litet fotoprojekt. Ska försöka spegla skolans verksamhet. Det blir ju också lite DD...

Nästa vecka är hon tre år.

Svartvitt är ju spännande.

Avslutning

Två månader sedan.

Imorgon börjar jag jobba igen. Det känns bra. Roligt och spännande. Efter ett år där jag själv suttit i skolbänken är jag fylld med nya tankar och idéer om hur jag vill jobba. Det ska bli kul att sätta igång.

Jag sover alltid dåligt sista dagarna på sommarlovet. Hjärnan går på högvarv med tankar och funderingar, projekt och utmaningar, planeringar och lite oro.

Avslutningen på sommarlovet är kanske mer spännande än avslutningen på skolåret.

Tårta och skumpa!

Mitt i Coop Forum får Mamman meddelandet. Hon tjoar och berättar för barnen. De studsar och hoppar runt inne i butiken för att de blir så glada.

- Vi måste fira!

De ränner runt i affären ett varv till och plockar åt sig en lammstek, en god sås, Pollypåsar - både rosa och bruna, ballonger och en tårta. Med rosa marsipan. Yngste sonen väljer.

Så åker de hem och röjer och dukar upp. Och blåser upp ballonger. Ett av barnen spanar. Glas på fot och skumpa. Servetter och Polly. Stereon laddas.

- Nu kommer han!

Mamman sätter på stereon på rätt låt och de gömmer sig bakom köksbänken.

När Pappan stiger in bland ballongerna ljuder The Winner takes it all på hög volym i vardagsrummet. Familjen hoppar fram och ropar:

- Grattis!

Kramar och pussar. Fram med skumpan.

Pappan kramar yngste sonen och frågar:

- Vet du vad vi firar?

- Öhhh...

- Vad är det pappa har fått...? försöker Mamman hjälpa till.

- Öhh...öhhh... tårta?

-------------------------------------------------------------------

Visst har vi ätit tårta men det var ju inte därför vi firade.

HerrH har fått ett nytt jobb.

Superspännande.

15000 vips

Jag älskar funktionen att ta massor av foton i snabb följd. Ojojoj, vad det går. Sedan sitter jag där med 15 000 foton när jag har haft kameran i dryga två månader. Oj då. Och så försöker jag slänga de dåliga. Den var ju lite suddig. Och den var lite tråkig. Och oj vilken ful min.

Maken går förbi.

- Varför sparar du inte de bra korten istället? frågar han.

Vaddå? Det är väl samma sak, tänker jag. Men jag provar ändå. Och vips så får jag tio foton kvar av hundra tagna, istället för femtio.

Ett par kvällar senare med mitt foto-fengshuiande är jag ner på 11 784 och känner mig lättare och gladare. Vips vad det går, flera tusen bortstädade på bara ett par dagar.

Om jag nu kunde lära mig att inte hålla ner avtryckarknappen så länge i fortsättningen kanske jag skulle kunna hinna att fengshuia lite här hemma också.

Nytt mantra

Första dagen när herrH börjar jobba igen efter semestern tänker Mamman att hon ska fixa både det ena och det andra. Hon satsar på målning. Och när hon ändå åker till färgaffären så kan hon ju passa på att köpa färg till både det ena och det andra. Hon köper färg till både högt och lågt.

Väl hemma är äldsta dottern taggad och får med sig en kompis att måla taket i sitt rum. Mamman satsar på att måla trappräcket och det höga staket vid uteplatsen. Och metallräcket till källartrappan om hon hinner. Källartrappan borde också få sig ett andra stryk.

- Ja vill va me.

Yngsta dottern kommer ut i kalsonger och Mamman påminns om att hon borde tvätta också eftersom alla trosorna är i smutstvätten.

- Okej. Men var försiktig. Bara här.

- Jag vill också vara med.

Yngsta sonen. Mamman försöker förslå en mängd roliga leksaker på rummet. Inget biter.

- Okej. Måla här.

Mamman målar snabbt och koncentrerat och försöker att inte tänka på hur det ser ut i äldsta dotterns rum när hon hör skrik och höga skratt därifrån. Hon väljer att ignorera det faktum att färgen inte är vattenbaserad när hon ser fläckarna de små barnen börjar få runt omkring på kroppen, men tappar tålamodet när yngsta dottern målar ena låret noggrant med den vita färgen.

- Nu måste vi gå in och tvätta oss.

- Ta lite Yes på en våt svamp och gnugga med, ropar grannen som har följt spektaklet från sin solstol. Om du inte vill bada dem i lacknafta alltså.

Mamman biter ihop. Hon vill inte bada dem i lacknafta.

I badrummet hittar hon två fnissiga tjejer.

- Färgen går inte bort och vi kan inte gå någonstans för vi har färg på hela fötterna! Och händerna.

Läsarna förskonas ifrån ingående beskrivningar av själva tvagningsproceduren av de fyra barnen som var långt mycket jobbigare än målandet.

Efter en svettig timme i badrummet köpslår Mamman friskt med de stora tjejerna. För ett par hundra spänn köper hon sig barnfri-tid hela eftermiddagen. Likt karatekid drar hon långa penseldrag och tänker på att andas i takt samtidigt som hon upprepar sitt nya mantra.

- Inte måla med barnen. En sak i taget. Inte måla med barnen. En sak i taget.

Påminn mig gärna i morgon. För källartrappan behöver fortfarande en strykning till och tak och golv i äldsta dotterns rum är ju inte klart...

Jo, lite...

Linda undrade huruvida bilderna var photoshoppade eller ej. Fotot på grässtråna med dropparna var oshoppat men i den här bilden har jag dragit upp färgerna. Nu när jag tittar på dem igen så kanske jag gillar den oshoppade tallskogen bättre...