IRON MAIDEN - The Final Frontier 9/10

Maken gästbloggar...

Maiden goes more progressive... Inte alltid till deras fördel, måste sägas. Då det finns många band (som vi alla känner till) som oftast visar sig ha bra mycket mer fingertoppskänsla i den progressiva hårdrockens subtila mysterium, brukar koloss-Maiden vara såväl extremt förutsägbara och fyrkantiga som minst sagt standardiserade. Ibland överskrider de med råge gränsen för pinsam återanvänding av redan beprövade koncept, där deras två 90-tals Blaze Baley-fiaskon markerar denna lågvattensnivå med absolut icke-önskvärd tydlighet.

Denna gång är det något helt annat. Som en vulkan som i 20 år väntat på att explodera, kastar Maiden ur sig en enorm kastad av tyngd och självförtroende. Med sin brännande lava roffar de absolut åt sig ny mark i genren. Och återigen är och förblir de mästare. Var och hur man kan gräva fram en sådan energi från ett gäng 50-åringar är för mig helt ofattbart. Tydligt är dock att de fortfarande vill någonting och att de nu, mer än någonsin tidigare, markerar sin ointagliga position.

Inför varje ny Maiden-platta sitter man dessvärre och lyssnar med lupp, samtidigt som man intalar sig själv att inte bli besviken över att alla låtar alltid slutar som de börjar eller över de über-krystade stadion-sing-a-long-slingorna. Ur detta, något orättvisa, lyssnarperspektiv finns det absolut många saker att klaga på gällande produktioner som Brave New World och Dance Of Death. I Final Frontier bjuds man istället på melodier som tar ett stadigt grepp om drömmarna, på musiker som absolut inte håller igen på sina begåvningar (läs: Nicko) samt på en attityd och ett självförtroende som får en att vilja bli fjorton igen. Den är i det närmaste helt perfekt. Det enda undantaget, som dessvärre är en sådan stark fadäs att det krävs en stor portion av förlåtande, är Gers idiotiska idé (The Alchemist) att göra om Be Quick Or Be Dead för tredje gången. Visserligen låter den bättre i denna version än vad den gjorde från början, och hundra resor bättre än Falling Down, men måtte det vara sista gången vi hör denna över-synkoperade låtsashårdrock.

Med detta sagt kan jag inte annat än gratulera till ett absolut mästerverk som lär rulla många, många gånger. De är och förbli ett gäng hjältar som förtjänar att ses upp till. Och se upp med.

Bäst:
Den efterlängtade mystiken; att de för första gången vågar pröva förhållandevis nya grepp; att Dickinsons röst är djävulskt mycket manlig än vad jag aldrig kunnat ana; att det finns många grymma refränger.

Sämst:
Det blir väldigt grötigt med när man har tre gitarrer som maxar sin delay och samtidigt solar på tre andra stämmor. I synnerhet som de ibland tycks vilja vara medvetet otajta (i syfte att komma åt en slags live-känsla?).